Är Evergrande starten på en ny finanskris ?

Så vad händer egentligen i Kina, vad är Evergrande och varför håller ett okänt bolag på att just nu utlösa en fastighetskrasch i Kina ?

Kort om fastighetsmarknaden i Kina
Under det kommunistiska styret i Kina kom marken att under 1900-talet att tas över av det kommunistiska partiet vilket vi vet fick ganska hemska resultat i form av svält och död.

Men när Kina började se över reformer 1990-talet för att utveckla och växa den kinesiska ekonomin drev många förmögna och inflytelserika människor linjen att om vi ska locka investeringar, accelera övergången från en relativt enkel bondeekonomi till en modern ``marknadsekonomi´´ måste vi bygga städer eller utrymmen där ekonomisk tillväxt är möjlig.

Ett svar på detta vilket kan ses som en kompromiss är det licenssystem där staten egentligen inte släpper kontroll över marken utan säljer licenser där fastighetsbolag köper rätten att utveckla den statligt ägda marken. Vid denna punkt var fastighetssektorn runt 5% av GDP, idag står fastighetssektorn för runt 29% av Kinas årliga produktion.

Tanken med detta system var att om vi driver ut bönderna, bygger städer på deras mark och sedan tvingar in dem till städer med fokus på antingen turism, industri eller tillverkning så kommer staden eller regionen att utvecklas till ett modernt samhälle med en modern ekonomi. En modernisering och urbanisering under tvång utförd med express hastighet.

Denna explosion av byggande har bidragit till att vissa städer har fått det inte så smickrande namnet ``Ghost cities´´ då dessa nybyggda städer kan stå tomma i flera år eller till och med 10-15 år innan de slutligen börjar se lite aktivitet. Några av dem har i vissa fall rivits eller byggts om i ett led att driva på det ekonomiska hjulet eller för att matcha det behov Kina har haft för tillfället.

Resultatet från detta är en grupp stora fastighetsbolag vilka äger en stor del av den kinesiska fastighetsmarknaden varav Evergrande är sedan något år tillbaka en av de största fastighetsutvecklarna på den kinesiska marknaden.

Något som även har drivit på denna utveckling är det faktum att det har blivit kutym att unga kinesiska män bör köpa en egen bostad och ``skapa´´ ett hem innan de börjar att fundera på giftermål och allra helst om de önskar att övertyga kvinnans familj om att han är värdig.

Evergrande ett typiskt kinesisk bolag
Likt ett typiskt kinesiskt bolag är Evergrande grundat 1996 inte bara ett fastighetsbolag. Det är ett bolag som sysslar med allt möjligt och lite till. Vissa av nedanstående branscher och bolag är redan sålda eller lämnade när jag skriver denna text.

1. Fotboll: Bolaget äger ett kinesiskt fotbollslag.
2. Elektriska bilar: Evergrande äger ``svenska´´ NEVS (SAAB)
3.Turism: Bolaget äger bland annat två nöjesparker.
4.Medicin/sjukvård: Bolaget har investerat i sjukvård och byggandet av ett sjukhus.
5. Media: Bolaget köpte 2015 ett mediebolag
6. Finans: Bolaget har köpt andelar i ett försäkringsbolag och i en bank. Driver även förmögenhetsförvaltning.
7. Livsmedel/råvaror: Bolaget har sysslat med buteljerat vatten, olja och säd för att nämna några produkter de har sålt eller tillverkat.
8. Musik: Bolaget har investerat och grundat ett musikbolag.

Detta kombinerat med en riskvillig grundare som har drivit bolaget från ett litet lokalt bolag till ett Fortune 500 bolag med hjälp av hög skuldsättning och risktagande så har vi en kombination som är upplagd för katastrof. Ett tyvärr vanligt sätt att driva bolag på i Kina.

Varför nu och varför Evergrande?
Jag skulle vilja påstå att en möjlig kollaps av ett kinesiskt fastighetsbolag är inte en överraskning, utan nästan tvärtom. Överraskningen är att det inte har skett tidigare i något annat gigantiskt bolag. Till viss del har detta undvikits tidigare med hjälp av den kinesiska staten där de har klivit in och tvingat bolag att sälja tillgångar oavsett pris i utbyte mot hjälp.

Evergrande sägs driva 700 aktiva projekt i T2-T3 städer varav T1 utgör till exempel Beijing, Shanghai och eller Shenzhen och har avslutat runt 1300 projekt av samma typ i 230-280 kinesiska städer till en yta av 231 miljoner kvm runt om i Kina. Men det finns även siffror som uppger att antalet totala projekt under någon form av förvaltning av Evergrande är så mycket som 2800 och till en beräknad storlek om 680 miljoner kvm varav det är svårt för mig att i min efterforskning urskilja vad som är vad.

Affärsmodellen är att husköpare betalar först och sedan bygger Evergrande bostäderna och idag beräknas Evergrande ha cirka 1,5 miljoner inbetalda handpenningar för oavslutade projekt. Utöver det har Evergrande en gigantisk förmögenhetsförvaltning varav investerarnas pengar har gått till att finansiera nya projekt.

Nedan kommer jag försöka sammanfatta Evergrandes sakta kollaps:

2018: Redan 2018 namngav Kinas centralbank att Evergrande var ett av de bolag som skulle vid en kris kunna anses vara systemviktig.Varav deras skuld redan då var en anledning för viss oro.

2020: Via ett påstått förfalskat dokument bad bolaget regeringen om ekonomiskt stöd och hjälp då de redan 2020 medgav att det fanns en risk att bolaget i framtiden inte skulle kunna klara av att betala tillbaka på sina åtaganden. I detta dokument pekade bolaget ut 128 banker och ytterligare 121 långivare som i riskzonen vid en potentiell inställd betalning. Detta gjorde att investerare redan då började att rikta viss misstro till bolaget oavsett om dokumentet var äkta eller inte.

Under Augusti 2020 infördes även det som kan kallas de 3 linjerna vilka ska beroende på fastighetsbolagens ekonomiska ställning godkänna dem för att delta i köp av nya licenser. Redan då utlöste detta en storm av försäljningar för Evergrande då bolaget inte kunde leva upp till de krav som hade ställts och fastigheter kunde säljas med så mycket som 25% rabatt.

2021: Under året har bolagets aktie gått ned med runt 75-80% och bolagets utestående skuldebrev med förfall de kommande 2-3 åren handlas idag till runt 26-30 cent på en dollar. Detta har orsakats av en misstro i marknaden om att bolaget kommer att kunna betala sina kommande betalningar till dem som äger skuldebreven men även till följd av att kreditbolag har i omgångar sänkt bolagets kreditvärdighet.

Bolaget som har varit hårdast är nog Moody's som har satt Ca till C på värdepapper som tidigare redan hade låga Caa1 och Caa2 vilket är bolagets sämsta rating. Eller kort översatt de tror att bolaget inte kommer att kunna betala utan är konkursfärdig.

Även kinesiska motsvarigheten har fått medge att en rating om AA är lite väl högt och har sänkt bolaget till A (vilket skämt).

Men utöver att bolaget har förlorat en stor del av sitt aktievärde har även fastighetsmarknaden i Kina saktat in och de senaste siffrorna jag har sett är att försäljningen har minskat med upp till 20% under augusti månad vilket är en av de viktigaste månaderna för Evergrande.

Bolaget har även nekats att ta ut nya lån av lokala banker varav ett av dem var på 20 miljoner dollar under sensommaren 2021 med motiveringar att banken inte såg någon möjlighet att få tillbaka lånet.

Om vi då sammanställer ekvationen. Hög skuldsättning, minskad försäljning, kollapsad aktiekurs, problem med likviditeten, investerare som flockas för att ta ut pengarna och en balansräkning som troligtvis inte stämmer. Är kollapsen redan ett faktum?.

En uppskattning som har gjorts är att kommande betalningar som under september ska regleras uppgår till runt 129 miljoner dollar och runt 850 miljoner dollar ska innan slutet av 2021 betalas ut enbart i ränta. Redan nu imorgon måndag ska en betalning av ett banklån vara betald och denna har enbart en dags tidsfrist varav bolaget även på torsdag denna vecka har två betalningar om 83.5 och 36 miljoner dollar och dessa med 30 dagars tidsfrist innan de kan anses ha förfallit.

Kinesiska myndigheter har även under föregående vecka meddelat att en betalning kommande vecka är osannolik.

Kinesiska bolag går inte att lita på
Något få kanske vet är att Evergrande har aldrig gått med förlust och att deras tillgångar har alltid varit i paritet eller större än deras skulder så frågan blir. Hur kan ett bolag av denna kvalite stå inför en möjlig kollaps ?.

I kort kan vi konstatera följande. Evergrande har idag skulder om 310 miljarder dollar vilket motsvarar 2% av Kinas GDP. Varav vi kan inte avgöra om bolagets tillgångar vilka bolaget utger är likvärdiga faktiskt existerar eller för den delen har något reellt värde.

Ett stort problem med kinesiska bolag är att de aldrig skriver ned förluster eller dåliga investeringar. Istället flyttas dessa över i balansräkningen till tillgångar såsom lager eller inventarier av ofärdiga projekt. Vilket innebär att när nu bolaget måste sälja av dessa tillgångar för att minska skulden finns det inget eller väldigt lite av värde att sälja av. Varav en uppskattning idag är att runt 220 miljarder dollar av tillgångar i balansräkningen är egentligen gömda förluster.

Detta kan i teorin betyda att Evergrande har i verkligheten inte alls varit lönsamt under en längre period och de vinster som de har producerat är därför luft eller kreativ bokföring vilket tycks vara ett väldigt förekommande tema för kinesiska bolag.

Att lägga till är liksom innan finanskrisen 2008 har Evergrande tills nyligen haft det näst högsta kreditbetyget AA från den kinesiska kreditvärderingsinstitutet. Sänkningen gjordes nyligen till A vilket ironisk nog är samma betyg som Lehman Brothers hade dagarna fram till kollapsen 2008.

Vad blir konsekvenserna vid en kollaps
Redan under föregående vecka anlitade Evergrande kända konsulter med kunskap och expertis när det kommer till omstrukturering och bolaget fick på fredag en viss tidsfrist då The Peoples´s Bank of China tryckte in runt 14 miljarder dollar in i systemet. Ett belopp som egentligen bara kan anses täcka behovet till kommande vecka och i värsta fall imorgon måndag.

Risken med Evergrande är kanske inte att bolaget ställer in en enskild betalning detta är mer eller mindre ett faktum utan risken finns i marknaden som helhet. En inställd betalning skulle kunna lede till en dominoeffekt där fler bolag och låntagare måste ställa in sina betalningar. Därför kan en kollaps av Evergrande likt Lehman Brothers orsaka en större korrigering eller kris än vad som vi idag kan se framför våra ögon när vi enbart fokuserar på ett enskilt bolag och dess balansräkning.

Vid en kollaps är det fullt rimligt att cirka 1,5 miljoner handpenningar gå upp i rök, ungefär 200 000 anställda kommer att bli utan jobb och runt 3,8 miljoner arbetare/leverantörer skulle antingen förlora hela sin inkomst eller gå miste om betalning för utfört arbete.

Utöver det skulle även Evergrandes förmögenhetsförvaltning vilket troligtvis följer med i kollapsen utlösa ännu större vågor då många anställda och privatpersoner har investerat i bolagets produkter och där försöker just nu Evergrande minska denna växande huvudvärk genom att omförhandla dessa skulder genom att betala med fastigheter. Men vem vill få en andel av en fastighet eller projekt som kompensation då detta inte motsvarar det värde man har investerat och där värdet kanske kommer att minska ytterligare när marknaden vet att Evergrande måste sälja.
Det är helt enkelt köparens marknad just nu i Kina och ingen vill köpa av Evergrande.

En kollaps skulle även innebära att fler bolag med tvivelaktiga balansberäkningar med stora okända tillgångar kommer att granskas hårdare då det finns en överhängande risk att det finns fler fastighetsbolag med bokförda tillgångar som egentligen är skulder.

Varför kliver inte den kinesiska staten in
Den kinesiska staten vill inte kliva in och rädda Evergrande då detta skulle betyda att de medger en förlust vilket är väldigt viktigt för dem att inte göra. Att losing face offentligt är troligtvis det sista det kommunistiska partiet vill göra med hela världens blickar på dem.

Sedan är det inte självklart att den Kinesiska staten vill ta över den skuld om 310 miljarder som Evergrande besitter. Detta då Kina redan har ett skuldberg att tacklas med.

Att inte glömma är att Kina inte är väst, det är inte USA och det är inte Europa och detta har varit tydligt under 2020 och 2021 där Xi Jinping har med kraft attackerat bolag i en rad olika branscher som spel, socialmedia och utbildning. Kina bryr sig mer om kontroll och makt än om ett bolag är värt några miljarder kronor. Om staten drabbas finansiellt av denna kris kan de ju tekniskt sett omvandla denna skuld och flytta över den till någon av de helt eller semi-ägda statliga bankerna eller bolagen. Eller om det krävs tvärtom. Att utländska och kinesiska privatpersoner eller bolag drabbas är inte något som det kommunistiska partier kommer bry sig om så länge det inte hotar deras makt.

Min analys och effekter
Jag tror inte att detta är Kinas Lehman Brothers, dock kan det sätta humöret på den kinesiska fastighetsmarknaden och börsen under de kommande månaderna.

Spridningen eller effekterna kommer troligtvis att stanna i Kina då vad jag vet finns det väldigt få investmentbolag eller banker med stora lån eller exponering mot Evergrande.

Jag tror även att Kinesiska staten kommer att ta denna möjlighet som den har fått för att visa det kinesiska folket och fastighetsbolagen att deras fokus inte ligger på att rädda enskilda och giriga spekulanter utan att deras intresse är att stärka Kina. Detta tycker jag dom har visat i och med att de har varit likgiltiga inför hur bolag har påverkats av deras utsvävningar den senaste tiden.

Rent av kanske kinesiska staten vill skrämma bort investerare från fastighetsbranschen då den har drivits för mycket av vinstintressen. Vilket inte skulle vara så långsökt i och med att de nyligen sa att spel är digitalt opium när de begränsade den tillåtna speltiden.

Annars finns det även en möjlighet att detta är bara blir en nothingburger, veckan passerar och bolaget får ett generöst statligt lån i utbyte mot statlig kontroll och sedan är krisen över. Grundaren blir syndabocken och får inför statlig tv erkänna sitt misslyckande och därmed rädda ansiktet i alla fall till viss del på det kinesiska systemet denna gång.

Jag tror dock att för den som är riskvillig att det kommer att under slutet av 2021 uppstå konstiga rörelser på skuldmarkaden där nyheter oavsett om de är positiva eller inte kan driva värdepapper tiotals procent upp eller ned. Det kommer att finnas lägen där marknaden fel prissätter enskilda branscher eller värdepapper då information under perioder kan vara otydlig eller drivas av uttalanden från bolagsledare eller det kommunistiska partiet.

Därför skulle jag inte sitta med en position just nu mot Kina den kommande veckan även om det kan bli världens bästa köptillfälle att likt Warren Buffett säger avfyra elefantbössan.

Med det sagt ha en förhoppningsvis lugn börsvecka,

//RJE

Disclaimer
Jag har nyligen minskat en del av min exponering mot Kina i min PPM-portfölj och detta gjorde jag till följd av Kinas uttalande om spel- och utbildningsbolag. Detta gjordes innan Evergrande blev en nyhet och gjordes därför oberoende av den senaste utvecklingen. 

Den Brittiska kanal frenesin 1790-1840

Den brittiska kanal frenesin var en period mellan 1790 och 1840 där det pågick en intensiv utbyggnad av det brittiska kanalsystemet i England och Wales. Under denna period genomgick bland annat bolaget The Grand Junction inte bara en utan tre olika bubblor.

1700-talet
Innan 1700-talets början hade de flesta brittiska kanalerna byggts av landägande aristokrater för att främst frakta spannmål och säd i de södra delarna av England men detta skulle snart ändras.

Under början och mitten av 1700-talet så började även köpmän, tillverkare och gruvägare att investera och bygga nya kanaler för att de insåg att de behövde frakta sina varor snabbare och i en större kvantitet för att kunna konkurrera med andra likasinnade. Därför valde många av dem att gå ihop i lokala projekt och utveckla nya kanaler tillsammans för att gemensamt dra nytta av de fördelar som en kanal gav dem. The Aire & Calder Navigation är ett exempel på en sådan kanal. Den byggdes primärt av handelsmän som sysslade med textil och kolgruvsägare som såg en möjlighet till snabbare transporter vilket var en viktig del av utvecklingen för deras handel. Även om den började att byggas tidigt 1700-tal så stod den inte helt klar förrän några årtionden senare, då den bland annat kopplade samman Leeds med havet. För de ursprungliga investerarna så hade de vid 1770-talet blivit väldigt förmögna män från den ökade handeln och många av dem kunde dra sig tillbaka på stora landegendomar.

Halverandet av priset på kol
Förutom att handeln var väldigt lönsam längs de nybyggda kanalerna så bidrog även kanalerna till att stärka redan befintliga industriella städer som Leeds, men de bidrog även till att grunda nya städer som Liverpool och Manchester.

Under denna period hade de lönsamma kanalerna fångat ett intresse hos människor som hertigen av Bridgewater som vid ett besök till Canal du Midi i södra Frankrike bestämde sig för att själv vilja bygga sig en egen kanal. Som finansiering av den nya kanalen så valde han att själv finansiera hela bygget själv vilket för denna tid i Storbritannien var väldigt ovanligt. Detta bidrog till att skapa intresse för kanalen och tack vare hans titel som hertig så blev hans nybyggda kanal en magnet för besökare. Dessa besökare var ofta vanliga människor som kom från hela Storbritannien men även andra regenter, hertigar och allmänt intresserade människor från övriga Europa kom för att åka på hertigens kanal.

Ett annat resultat från öppnandet av hertigens kanal var att kolgruvan i Worsley kunde frakta mer kol till Manchester på en kortare tid och till en större kvantitet vilket bidrog till att priset för kol i Manchester under en enda natt 1763 föll så mycket som 50% på grund av den stora mängd kol som flödade in i staden. Det var bland annat framgångar som denna som gjorde att fler investerare ville investera i nya projekt och under de kommande 20 åren så såg man byggandet av Britanniens viktigaste kanaler i ett frenetiskt arbete om att komma först. Dessa kanaler skulle komma att ha en enorm ekonomisk effekt på den Brittiska ekonomin och dess infrastruktur under den industriella revolutionen.

Uppbyggnaden till bubblan 1790
De första kanalerna under början och mitten av 1700-talet kopplades vanligtvis ihop direkt med handel och transport av råvaror vilket gjorde att de blev väldigt framgångsrika och kunde även inbringa stora inkomster till dess investerare. Detta gjorde att många var villiga att bygga eller investera i nya projekt som var relaterade med kanaler.

Men efter det att USA brutit sig loss från Storbritannien efter det amerikanska självständighetskriget 1775-1783 så drabbades Storbritannien av tillfälliga ekonomiska problem, vilket i längden gjorde att byggen av nya kanaler under denna period nådde ett tillfälligt stopp. Dock så skulle det inte dröja länge innan England gynnades av några bra år av lyckosamma skördar vilket gjorde att det återigen fanns ett överflöd av kapital som nu sökte sig mot mer intressanta investeringar. Det gjorde att intresset för de stabila kanalerna som ständigt genererade en stadig vinst växte och fler såg dem som goda investeringar.

Problemet var bara det att många som investerade i nya projekt för att utvidga det brittiska kanalsystemet inte hade något personligt intresse i dem mer än den vinst som de kunde generera. Det gjorde att fler och fler projekt skapades på en spekulativ bas och inte en sund affärsidé. Många var givetvis projekt som startades för att främja handel och transport men det fanns även de som när de som startades, gjorde detta utan att räkna med någon framtida intjäning. Det var under denna period som den verkliga kanal frenesin tog fart och man ansåg att enbart äga en kanal skulle skapa välstånd vilket drev upp aktiekurser för bolag som sysslade med kanalbyggen.

1791-1795
År 1790 så var enbart en kanal godkänd av det brittiska parlamentet men under 1793 så var mer än 20 projekt godkända. Som helhet så lades det fram inte mindre än ett 40-tal nya ideér om kanaler och projekt mellan åren 1791-1795. För året 1790 så hade det brittiska parlamentet godkänt att bolag eller projekt som var kopplade till de brittiska kanalerna fick ansöka om 90 tusen pund i finansiering. Redan 1793 så hade denna summa vuxit till 2,824 700 miljoner pund. Vissa av de kanaler som blev godkända och byggda under denna period blev sedan finansiellt lönsamma, men ett stort antal av dem som bland annat Herefordshire och Gloucestershire kanalen blev antingen aldrig färdigbyggda eller inkomstbringande.

Bland annat Adam Smith lär ha riktat kritik mot dessa redan under 1776:
`` Navigerbara delar och kanaler är bra och även bra för allmän nyttan, medan de även frektvent kräver underhåll och ofta det till en högre kostnad än vad som passar förmögenheterna för privata ägare´´

Vilket kanske visar på att många trodde att så snart kanalen var färdig så skulle den enbart generera vinst. Att någon skulle behöva använda den för att inbringa inkomster undersökte man inte innan den byggdes utan man räknade med att när kanalen var byggd så skulle människor börja använda dem. Man insåg även inte att kanaler kräver ständigt underhåll för att kunna fungera som de bör. Det skulle även visa sig att när den industriella revolutionen tog fart så var man tvungen att göra kanalerna mer moderna och utveckla dem. Detta kostade mycket och gjorde många kanaler i längden väldigt kostsamma och ibland för kostsamma för att kunna drivas.

The Grand Junction

1793 grundades det ett företag vid namn Grand Junction som genom en särskild lagstiftning av det brittiska parlamentet som lades fram den 30 april 1793 grundades för att bygga en kanal från floden Thames till Oxford kanalen vid Braunston. Detta efter att två män vid namn James Barnes och William Jessop lagt fram två separata utredningar av transporten av gods och människor via floden Thames. Dessa utredningar hade kommit fram till att floden var i väldigt dåligt skick och att navigeringen på den var svår om inte rentav omöjlig. Floden hade även problem med att den innehöll mer grunda partier och kunde ibland även lida tillfälligt av en akut brist på vatten vilket gjorde att det ständigt blev stopp mellan olika dockor. Det uppstod även konflikter mellan kvarnägare och kanalägare om de viktiga vattentillgångarna då även kvarnägarna behövde vatten för att driva kvarnarna samtidigt som floden och dockorna behövde vatten för att kunna transportera varor och människor.

I förslaget som godkändes av parlamentet 1793 så fick Grand Junction företaget söka kapital som motsvarande 600 000 pund och då mot att man skulle bygga kanalen från den östra delen där floden Brent går ihop med Thames nära Brentford och fortsätta till Oxford kanalen vid Braunston. Förutom detta så godkändes även förgreningar mot Daventry, floden Nene vid Northampton, Turnpike vid Old Stratford och Watford. Varav de mot Daventry och Watford aldrig blev realiserade.


William Jessop

Bubblorna 1790, 1810 och 1820-1840
Aktierna för företaget och dess projekt genomgick sedan tre bubblor mellan 1790, 1810 och 1820-talet innan priset på företagets aktie planade ut och blev mer eller mindre stabil efter det att de nya järnvägarna började byggas och kunde konkurrera med de brittiska kanalerna på ett nytt sätt.

Desvärre så finns det nästan ingen data från perioden runt den första bubblan under 1790-talet. Men under denna period så ökade drastiskt mängden pengar som fanns att tillgå vid byggandet av nya kanaler. Som nämnt under 1790 så var enbart en kanal godkänd av det brittiska parlamentet men under 1793 så var det mer än 20 godkända projekt och fler skulle det bli. Kapitalet som var godkänt 1790 var 90 tusen pund men hade ökat till 2, 824 700 miljoner pund 1793.

Första bubblan 1790-talet
De flesta av kanalerna samlade ihop deras kapital ihop lokalt och detta bidrog bland annat till att det finns idag väldigt få transaktioner nedskrivna för både köp och säljkurser för denna period av aktier. Men detta var dock på väg att ändras då det etablerades en handelsplats för handel med värdepapper i Liverpool, men även trots detta så var det fortfarande smartast att söka efter köppriser i gamla tidningar där transaktioner skrevs ned av journalister med ett intresse för aktiehandel. Ett exempel på ett värdepapper som under denna tid noterades till en oerhört stor värdeökning var Birmingham och Fazeley aktien som handlades till en premium om 1170 pund 1793, jämfört med det ursprungliga priset på 100 pund.

Detta inträffade samtidigt som den första bubblan i Grand Junction utspelade sig mellan 1792-1793 och från denna period finns bland annat följande siffror noterade. I oktober 1792 så handlades aktierna till ett pris om 472,75 eller en premium om runt 355 pund, vilket till och med var innan det att man hade fått ett godkännande om att få börja bygga kanalen av parlamentet. När man väl fick godkännandet att börja bygga kanalen så hade bolagets aktie fallit ned till 441 pund och runt 1795 så var priset nere på 100 pund vilket var dess ursprungliga värde.

Det var inte innan det att The London Stock Exchange formellt slog upp sina portar 1801 som kan kunde börja handla och följa kurserna i en större omfattning än vad man hade kunnat göra innan. Det bidrog även till att det i alla fall kortsiktigt inte blev så stora fluktuationer i priserna. Men även om Londonbörsen hade öppnats 1801 så var det ändå papperstidningar eller liknande skriftliga källor som hade de senaste priserna och avsluten nedskrivna. Det som man dock måste komma ihåg är att oftast så är datan från denna tid främst bud och eller ``intresse koller´´ och inte faktiska avslut på grund av att handeln fortfarande var mer eller mindre oregelbunden och illikvid. Trots detta hjälper det oss att någorlunda skönja ytterligare två bubbelfaser i Grand Junktion kanalens aktiehandel.

Andra fasen 1808-1811
Om vi förflyttar oss från mitten av 1790-talet så finner vi att priset i april 1806 hade landat på ett blygsamt värde om 94 pund. Där stod sedan priset mer eller mindre stilla fram till maj 1808 då priset låg på 96 pund men som sedan kraftigt steg till 313,5 pund fram till juni samma år. Från denna nivå så sjönk sedan aktiepriset fram till 1811 varav vi ser att priset noterades till 179 pund. Det var även runt denna nivå som den sedan stabiliserade sig och 1815 handlades den runt 200 pund. När Napoleonkriget sedan avslutades under det året så föll aktien igen och fortsatte att falla fram till september 1816 då priset hade rasat ned till 103 pund. Den andra bubblan under 1810-talet kanske inte var lika spektakulär som den under 1790-talet. Det fanns dock en väsentlig skillnad mot den bubblan och det var att det inte bara var lokala handelsmän och privatpersoner som deltog i handeln av värdepappret. I och med att London nu var delaktig i handeln med bolagets aktier så var handeln mer utspridd och alla hade inte kvar samma koppling till bolaget som innan och det ökade spekulationen.

Tredje fasen 1817-1840
Det skulle dock inte dröja innan det började röra sig igen i bolagets aktie och inte långt efter noteringen på 103 pund i september 1816 så hade priset klättrat upp till 200 pund innan slutet av 1817. Där låg sedan priset stabilt på runt 200 pund fram till 1820, varav priset steg igen och i april 1824 så handlades aktien till 383 pund. Anledningen till att priset steg på aktien under början av 1820-talet berodde nästan ingenting på vad själva bolaget producerade utan berodde mer eller mindre på den allmänna bubblan som hade drabbat Londonbörsen som involverade bolag som främst var direkt eller indirekt kopplade till Sydamerika som stod på tur att investera i de nya länderna som nu hade etablerats efter det att kontinenten hade fått sin självständighet.

Det som sedan följde var en relativt stabil period 1825-1845 där handeln med Grand Junction aktien handlades mellan 200-300 pund. Men under denna period fick de brittiska kanalerna konkurrens från de nya järnvägarna som höll på att byggas i de brittiska landskapen. När väl Järnvägsbubblan började blåsa upp sig under 1840-talet så tappade kanalerna inte både nya investeringar men även inkomster vilket gjorde att värdet på dessa aktier började falla. När väl Järnvägsbubblan sedan sprack så föll värdet kraftigt på Grand Junction aktien och 1853 så hade den ramlat ned till så mycket som 51 pund.

Efter detta så återhämtade sig visserligen aktien igen under resten av 1800-talet och kunde noteras till 150 pund 1897, men skulle aldrig nå någon nivå över 300 pund igen. Runt den första januari 1929 så köpte sedan ``The Regent's Canal´´ upp The Grand Junction Canal och de tre Warwick kanalerna och dessa formade nu det nya bolaget Grand Union Canal. Varvid detta köptes upp av Amalgamated Investment & Property Co. Ltd. 1971.

Bild över The Grand Junction

Storbritannien blir en industriell supermakt
Trots de misslyckade satsningarna i ett fåtal av kanalerna så blev många av kanalerna i längden framgångsrika och volymen av varor som fraktades på dem ökade drastiskt, vilket möjliggjorde att Storbritannien kunde bli den första industriella makten i världen. Man väljer vanligtvis att nämna tåget och järnvägarna som de mest bidragande effekterna till varför Britannien blev så drivande i industriella revolutionen men man kanske bör rentav räkna de första kanalerna runt 1700-talet som de första stegen för att skapa förutsättningarna för det som skulle komma.

Som ett resultat av den växande industrin så flyttade många människor in till städerna från det brittiska landskapet vilket bidrog till att ändra det brittiska samhället för alltid. Framgången av det nya kanalsystemet och den industri som den stödde hade en enorm effekt på den brittiska ekonomin och skapade välstånd som hjälpte landet att få den dominanta position som det hade under den Viktorianska eran. Men trots detta så var effekten störst på de lokala samhällena som var direkt kopplade till en kanal som ofta var finansierade lokalt och byggda av lokala invånare som alla kunde ta del av ökade handeln och produktion som det bidrog till.

Framgångsrika kanaler var även till stor del i drift och kunde dessutom tävla med det blomstrande järnvägsnätet under en lång tid framöver, även om många mindre fick stängas eller slås ihop med andra större system. Det var inte förrän efter de två världskrigen som många av kanalerna fick stängas och då främst på grund av att många mer traditionella industrier fick läggas ned på grund av en sämre ekonomin i efterkrigstiden.

Den brittiska “Järnvägs hysterin” 1840

Den brittiska järnvägs hysterin var en ekonomisk bubbla som under 1840-talet involverade en frenesi av utveckling av det brittiska järnvägsnätet och en spekulativ handel i de järnvägsbolag som hade aktier noterade. Som i den mer nyliga Dot-com kraschen under det senare 1990-talet så var den brittiska järnvägs hysterin ett resultat av ett överflöd av lovande affärsmöjligheter i en innovation som fortfarande var väldigt ny. Även om tåg och järnvägar idag är lika mycket en del av vårt liv som internet är idag så var båda innovationerna ett stort steg framåt när de väl introducerades. Många insåg att detta var framtiden men det var få som visste hur man skulle kunna kapitalisera på det.

Samtidigt som de järnvägsrelaterade aktierna steg mot nya skyar så fortsatte järnvägsbolagen att bygga nya linjer på tusentals kilometer genom England. Detta trots att behovet ännu var minimalt om ens knapp. När slutligen bubblan sprack så gick många bolag i konkurs och det var inte sällan att investerare stod utan något förutom enorma skulder och kilometer långa spår som ingen använde. Vilket även den Brittiska regeringen fick känna av då landet stod med enorma obetalda lån och ett värdelöst järnvägsnät som nu låg som en svart orm över landskapen.

Event som ledde till bubblan
Under 1840-talet var redan den industriella revolutionen på de brittiska öarna ett faktum och ett resultat av den växande aktivitetet och den alltjämt växande industrin var att man krävde ett mer effektivt sätt att frakta den ständigt ökande mängden kol och material som industrin krävde. Det man snabbt behövde frakta från landet var kol, järnmalm, ved och andra material till industrin. Från industrin behövde man sedan frakta iväg de färdiga produkterna ut till rikets alla hörn eller möjliga köpare på kontinenten vilket var ett tungt och besvärligt projekt att ta sig an.

Innan utbyggnaden av den brittiska järnvägen så hade samtliga transporter skett uteslutande genom att man enligt tradition använde hästar med vagn eller även en av Englands många floder och kanaler som till exempel Bridgewater kanalen som förbinder Worsley med Runcorn och Manchester. Detta gav dock England med en ständigt växande ekonomi och industri en växtvärk. Det transportnät som användes var redan för litet, det skulle därför behövas något snabbare och då var den självklara lösningen just järnvägen.

De första järnvägarna som byggdes i England förlitade sig på teknik som idag påminner väldigt lite om den som vi idag använder för att bygga nya järnvägar. Det handlade främst om enkla vagnar som drogs fram på skenor av trä av antingen hästar eller av arbetare när det inte fanns hästar att tillgå. Detta gjorde man dessutom bara på korta sträckor till den närmsta floden eller kanalen där en båt stod och väntade på att bli lastad och skicka materialet vidare.

Den första järnvägssträckan av järn lades i Coalbrookdale år 1767 och den första publika järnvägen var Surrey järnvägen 1801, även om man fortfarande använde hästar för att dra fram vagnarna på den. Det var även runt denna tid som ``järn vägar´´, som de som vanligen på den tiden kallades började anses som bättre alternativ än vanliga vägar och kanaler vilket ofta drabbades av naturens nykter och omslag. Vintern var bland annat en period där kanalerna ofta frös till och gjordes värdelösa och de vanliga vägarna med häst förrädiska. Det första ångdrivna lokomotivet uppfanns 1804 av Richard Trevithick och användes till att dra kol från en enkel gruva. Redan 1810, enbart sex år senare så fanns det omkring 480 kilometer järnväg i England och ständigt ökade det totala antalet och även behovet av nya ånglok.

En förbättrad version av Richard Trevithicks ångdrivna lokomotiv byggdes 1814 av far och son George och Robert Stephenson, varav Robert sedan fortsatte att förbättra deras skapelse som namngavs ``The Rocket´´. År 1825 så var även George Stephenson med och byggde den första ångdrivna järnvägen som byggdes för industrimannen Edward Pease eller även nämnd som ``Father of the railways´´. Järnvägen som byggdes var 40 kilometer lång och namngavs Stockton-Darlington linjen (S&DR) och var då den första publika järnvägen som drogs av ångdrivna lokomotiv. Trots framsteg från början av 1800-talet så användes fortfarande även hästdragna vagnar på denna linje även om deras tid närmade sig sitt slut då fördelen med ånglok ständigt ökade. En väsentlig skillnad var bland annat att hästar kunde bara dra ett fåtal vagnar medan ånglok som `` Locomotion´´ som användes på S&DR kunde dra upp till 38 vagnar (Exklusive motor och förrådsvagn), alla fullt lastade och detta till en topphastighet av 24km/h.



Under år 1830 kom sedan nästa stora genombrott för den engelska järnvägen och det var färdigbyggandet av världens första moderna intercity järnvägen (mellan städer) mellan Liverpool och Manchester (L&MR). För invigningen av den nya linjen så hade det samlats tusentals åskådare för att inviga och åka den nya sträckan som var på 56 kilometer och knöt städerna närmare varandra. Dock så slutade invigningen med en tragedi då William Huskins hertig av Wellington valde att kliva ur sin vagn för att samtala med några andra herrar under ett stopp vid Parkside, nära Newton-le-Willows för att fylla på med vatten till ångloket. Detta ovetandes om att lokomotivet ``The Rocket´´ var på väg att passera dem från motsatt håll, i ren panik så rusade herrarna till sina vagnar för att sätta sig i säkerhet men av en olyckshändelse så råkade hertigen öppna dörren för hastigt vilket gjorde att han ramlade tillbaka till det andra spåret där ``The Rocket´´ körde över hans ben. Trots att han inte dog direkt på plats så räknas hans död som den första nedskrivna döden orsakad av ett tåg. Trots denna händelse så fortsatte tågen att rulla och snart var minnet om denna händelse som bortblåst.

Bubbelfasen
Även om både S&DR och L&MR hade varit framgångsrika satsningar som många andra järnvägar så saktade den Brittiska ekonomin ned i slutet av 1830-talet och början av 1840-talet vilket ledde till att utvecklingen och utbyggnaden av järnvägsnätet drabbades av ett tillfälligt stopp. En annan anledning var dessutom att framgången som järnvägen först hade haft, hade nu saktas ned av protester och oro för de nya maskinerna. Men det dröjde dock inte länge innan The Bank of England valde att vidta åtgärder för att kickstarta ekonomin och snart så hade de halverat räntorna för att stimulera ekonomin vilket i sin tur drev på nya lukrativa järnvägsprojekt. Denna gång var det främst tillverkningsindustrin som krävde nya transportvägar samtidigt som den vanliga engelsmannen hade upptäckt hur smidigt det var att transporteras med tåg och inte häst och vagn. Allt detta gjorde att intresset för nya investeringar ökade och snart så startade en spiral av nya projekt och med dem stigande priser på järnvägsaktier.

Mitten av 1840-talet var för den som ägde aktier på den Brittiska börsen väldigt lyckosam och trots att fler och fler britter blev rika så hade tecken på en börsbubbla börjat visa sig i form av uppblåsta investeringar. Den industriella revolutionen hade orsakat en explosionsartad tillväxt av den Brittiska medel och överklassen, varav många av dem blev medlemmar av den växande investerargruppen som köpte järnvägsaktier. Detta gjorde att många nya företag med ambitiösa ideér som nya järnvägslinjer inte längre behövde förlita sig på att banker, rika aristokrater eller förmögna industriägare skulle förse dem med kapital. Det kunde lika väl komma från den nya sortens investerare som även de hungrade efter att göra sig en förmögenhet på den ständigt växande börsen.

Avskaffandet av ``The Bubble Act´´
Det ska dock nämnas att en ytterst viktig händelse utspelade sig redan 1825 och det var när den Brittiska regeringen bestämde sig för att avskaffa The Bubble Act vilket hade stiftats efter Söderhavsbubblan 1720. Några av de saker som denna lag hade regulerat fram tills dess var bland annat vem och hur man fick forma ett aktiebolag men den bestämde även att ett aktiebolag fick enbart ha maximalt fem olika investerare. När man nu avskaffade denna lag så innebar detta att vem som helst som var en juridisk person fick köpa aktier i ett bolag och det ledde även till att bolag började marknadsföra sig själva i bland annat det pånyttföda mediet nyhetstidningar som själva hade fått sin del av den industriella revolutionen.

Bolag började marknadsföra sig aggressivt och de bolag som anmärkte sig för att vara extra aggressiva var just järnvägsbolagen som sålde in sina aktier som en riskfri investering. På toppen av detta så lockade järnvägsbolagen nya investerare med att om man köpte deras aktier så du betalar en avgift om 10% på ditt aktieköp, medan bolaget fick rätten att någon gång i framtiden kräva resterande 90% av köpen summan från dig. Vilket gjorde att handeln med bolagets aktier på den tiden påminde mycket om dagens hävstångsprodukter. Detta gjorde att investerare blev väldigt förtjusta i att köpa järnvägsaktier och då priset på aktierna fortsatte att öka så växte nivån av iver att fortsätta köpa dem. Denna iver kan bland annat kännas igen i början av uppbyggnaden av börskraschen 1929 och 1990-talets Internetbubbla.

Den brittiska regeringen förde under uppbyggnaden av den brittiska järnvägen en form av Laissez-faire politik där de inte försökte ingripa allt för mycket, med rädsla för att bland annat påverka sina egna investeringar. Att bolag på denna tid var tvungen att skicka in en ansökan till parlamentet för att få godkännande om nya järnvägslinjer sågs inte heller som ett problem då det inte fanns någon gräns för vem som fick ansöka om bygga en linje eller hur många man kunde önska att bygga. Finansiella krav var dessutom inget som existerade och eftersom många av dem som satt i parlamentet ägde egna järnvägsbolag eller i alla fall aktier i dem så skulle de nästan alltid godkänna en ny ansökan utan någon vidare kontroll.

Då aktierna för främst järnvägsbolag fortsatte att öka på den Brittiska börsen så fortsatte pengar att flöda in i bolagen och snart så hade många spekulanter i den brittiska medelklassen investerat allt de ägde i järnvägsaktier. Det var dock inte bara den brittiska medelklassen som investerade i järnvägsbolagens aktier även mer kända personer som Charles Darwin, Charles Babbage, John Stuart Mill, systrarna Brontë och Benjamin Disraeli investerade i järnvägsbolag. När mängden pengar forsade in i järnvägsrelaterade bolag så bidrog detta till att fler bolag även tog större risker och det dröjde inte länge innan de mer djärva planerna började läggas fram. Visa av projekten var även på gränsen till bedrägeri där lönsamhet var grovt överdriven om det ens fanns några framtida inkomster att överhuvudtaget prata om.

Toppen 1845-1846
Vid åren 1845 och 1846 så ökade drastiskt antalet nya järnvägsbolag och med dem antalet högriskprojekt sådana som direkt linjer som hade som mål att dras genom den engelska landsbygden. Vilket för denna tid var väldigt svårt om inte till och med omöjligt med tanke på geografin och att tåg fortfarande teknisk sett inte var anpassade för detta. Detta gjorde att de investerare som investerade i dessa projekt ovetandes investerade i projekt som var dömda att misslyckas och att deras pengar i förlängningen redan var borta. Intresset för dessa linjer fanns det dock gott om och de flesta städerna i england längtade redan efter att få sin egen järnvägslinje. Under enbart 1846 så lät det brittiska parlamentet 272 lagar och regler passera med anledning till att underlätta det för järnvägsbolag att genomföra sina projekt och även underlätta det för bolagen att ta in nytt kapital. Resultatet av detta var att det lades fram planer på sammanlagt 15,300 kilometer nya järnvägslinjer. Under denna tid tog dessutom järnvägsmagnater som George Hudson chansen att utveckla och köpa upp andra mindre bolag för att bygga på sitt eget redan existerande järnvägsnät. Resultatet av dessa uppköp var förutom att George Hudson fick smeknamnet ``The Railway King´´ att han kunde koppla ihop städerna Edinburgh med London. Samtidigt som män som Hudson byggde sig sitt eget imperium inom järnvägsindustrin så dubblades även indexet för järnvägsrelaterade aktier mellan åren 1844-46.

Kraschen
Som i ett steg för att strama åt ekonomin så började den engelska centralbanken The Bank Of England att under 1845 återigen höja räntorna vilket gjorde att kapitalet inte längre var lika billigt att få tag på för järnvägsbolagen då mer och mer av detta hellre placerades i obligationer med hög avkastning. Redan 1846 så började en tydlig nedgång i aktier för järnvägsbolagen synas och då till följd av att kapital hade försvunnit från bolagen och genom en ökad realisation av att många järnvägslinjer inte var lönsamma eller ens genomförbara. Mellan perioden 1846 och 1850 så föll visa bolag så mycket som 50% på börsen och det hela förvärrades då bolag började kräva investerare på det resterande beloppet för de ursprungliga aktieköpen. Det som i början hade varit en bra idé då man enbart behövde betala in en avgift om 10% till bolagen var nu en dödsdom. Nu ville nämligen bolagen kräva in resterande 90% av köpet. Det gjorde att en stor del av den nya medelklassen i England nu stod inför sanningen om att alla deras livsbesparingar kunde vara förlorade och för många av dem var även detta sanningen då de blev ruinerade då bubblan sprack.




När väl luften gick ur bolagen på börsen så framgick det hur många av bolagen som hade sysslat med rent av bedrägliga metoder för att driva sina företag och hur visa av dem hade lurat till sig pengar. Det gjorde även att fler och fler bolag fick kasta in handduken och förklara sin bankrutta eller ge upp sina ambitiösa projekt. Allt detta gjorde att en tredjedel av alla linjer som hade blivit godkända av det Brittiska parlamentet aldrig genomfördes och att under de nästkommande åren så saktade utbyggnaden av nya järnvägslinjer in och det var nästan enbart bara större företag som då utförde dessa byggen. Så även om nya linjer byggdes under 1850 och 1860-talet så var detta inte i närheten av vad takten hade varit under de blommande åren under 1840-talet.

Arvet av bubblan
Till skillnad mot många andra finansiella bubblor då värdet vanligtvis helt förstörs eller går upp i rök då bubblan väl spricker så fanns trots detta kvar stora värden efter det att järnvägsbubblan sprack. De tusentals kilometer järnvägslinjer som lades under 1844-1846 fanns nämligen kvar och det gjorde även alla tåg med, vilket gjorde att efter det att röken hade lagt sig så fanns fortfarande en av världens mest avancerade järnvägsnät kvar. Detta kan bland annat jämföras med telekombubblan som sprack under slutet av 1990-talet, där rallyt om att lägga nya fiberoptiska kablar bidrog till att koppla ihop världen på ett sätt som aldrig tidigare hade beskådats. Idag finns det cirka 17 700 kilometer av järnvägslinjer i England och av dessa så lades ungefär 10 000 kilometer av dem mellan åren 1844 och 1846. Många av de linjer som hade först varit olönsamma blev dessutom till slut vinstdrivande när de hade slagits ihop med andra linjer under större bolag med en mer välskött ekonomi och som dessutom kunde koppla samman järnvägsnätet på ett mer lönsamt sätt.

Bonus Söderhavsbubblan

Jag har nu i de senaste inläggen skrivit om hur vanliga människor och hur hela länder har drabbats av ekonomiska svårigheter efter att en bubbla har spruckit. Men är det bara vanliga människor som har drabbats av dessa kollapser eller har även några av historiens största genier dragits med ner i djupet? Detta kommer jag idag svara på i vad jag kallar bonus inlägget om South Seabubblan

1720 Karusellen snurrar
Som nämnt i tidigare inlägg om South Seabubblan så rusade priset på företagets aktier under 1720 och priset rusade från 128 till över 1000 pund i juli. Denna rusning gjorde att bland annat en av historiens viktigaste person Isaac Newton hittade ett köpläge i aktien.

Isaac Newton var vid denna tidpunkt redan en respektabel investerare och hade redan handlat med värdepapper under ett par år. Han köpte bland annat sina första aktier i South Sea Company redan år 1713 och sålde sedan sina aktier i april 1720 till en rejäl vinst. När dock priset fortsatte uppåt på företagets aktier så gjorde han det stora misstaget och köpte tillbaka aktierna på dess absoluta topp. När sedan kraschen kom och aktien dök ner tillbaka mot den tidigare nivån 128 pund så hade Isaac Newton förlorat cirka 90% av sin förmögenhet, eller motsvarande 35 miljoner kronor i dagens penningvärde.

Slutet gott
Även om Isaac Newton förlorade en större del av sin förmögenhet i och med kollapsen av South Sea Company så tog sig Newton sig själv i kragen. Han ändrade sin strategi och investerade i mer hållbara och säkra investeringar som lönade sig. Han avled sedan 1727 som en välbärgad man. Newton ska dock ha sagt följande mening om South Sea affären”Jag kan beräkna stjärnornas rörelser, men inte människans galenskap”, han ska dessutom även ha förbjudit orden South Sea i sin närvaro.

Georg Friedrich Händel
Det var dock inte bara Isasc Newton som intresserade sig för aktier och han var dessutom inte ensam om att köpa aktier i South Sea Company. Händel som ursprungligen var född i Tyskland flyttade till London 1712 och sysslade även han med värdepappershandel. Eftersom South Sea under denna tid var ett populärt företag att investera i och att urvalet dessutom var relativt begränsat så är det inte så konstigt att även han investerade i samma företag som Newton. Det som dock skiljer deras historia ifrån varandra är den lilla detaljen att Händel tog sig ut i tid. Händel köper sina första aktier i South Sea Company kring 1715 och säljer sedan dessa någon gång mellan 1717 och 1719.

1723
Händel liksom Newton nöjde sig dock inte med att handla i företaget en gång. Under 1723 väljer därför Händel att återigen att kliva in i företaget och denna gång handla i de ny utgivna obligationerna som ger en garanterad ränta på 5%. Han fortsatta handla flitigt i företagets obligationer och hade vid sin död 1759 förvandlat sin förmögenhet från 1 500 pund till 17 000 pund, vilket motsvarar 25 miljoner kronor i dagens penningvärde.

Detta inlägg har hämtat inspiration från en artikel som går att läsa på Di.se. Deras artikel dök passande nog upp under det tillfälle som jag skrev om South Sea Company och pågrund av längden på det inlägget så valde jag att inte ta med detta i det. Därför blev det som en bonus som jag nu väljer att lägga upp enskilt.

Söderhavsbubblan 1720

Söderhavsbubblan

South Sea Company var ett engelskt företag som var verksamt under den relativt korta perioden mellan åren 1711 till 1720. Det som gör detta företag speciellt var att under nästan hela dess existens så levde det enbart på spekulation om framtida vinster. Då det gäller bubblan som har fått namnet från detta spektakulära företag så måste man backa tillbaka banden lite och prata om perioden mellan 1703 - 1713. Mellan 1703 - 1713 så låg ett redan hårt skuldsatt England i krig med Spanien och när kriget närmade sig sitt slut så hade denna skuld vuxit från 16,6 miljoner pund till 53,7 miljoner pund. Då ekonomin var ansträngd och möjligheten för att få in nytt utomstående kapital var begränsade, var England illa tvungen att ta hand om sin som skuld.

Fakta Bakgrund
The South Sea Company grundades 1711 av framförallt två män vid namn Robert Harley som var den brittiske finansministern och John Blunt. Tillkomsten och strukturen hos företaget påminner mycket om hur Banque Royale och the Mississippi Company uppkom, det är inte heller en slump att tidsperioden för de två bubblorna är snarlik även om The South Sea Company existerade längre i praktiken.

Bubblan i sig skiljer sig inte speciellt mycket från en vanlig bubbla med det undantag att den var exceptionellt intensiv. Det som även skiljer denna bubbla från mer moderna bubblor är det faktum att både mutor och korruption kommer spela en viktig roll i denna bubbla.
Orsaken till att South Sea Company skapades var för att hantera den sviktande statsbudgeten som hade drabbats hårt av den brittiska inblandningen i det Spanska tronföljdskriget. Bolaget lovades att vid krigsslutet få monopol på handeln med de Spanska kolonierna i Västindien och Latinamerika.

The South Sea Company var lösningen
Som nämnt ovan så pressades Storbritannien hårt av den gigantiska statsskuld som landet hade dragit på sig under kriget med Spanien och ett av sätten att lösa detta problem var att låta ett företag ta över en del eller hela av statsskulden. Detta kanske låter konstigt idag men på denna tid var det vanligt att företag tog över statsskulder mot speciella privilegier. Bank of England grundandes bland annat år 1694 genom ett lån på 1,2 miljoner pund till den engelska staten, mot en ränta på 8 %. South Sea Company tog över statsskulden mot 6 % i ränta på statsskulden, rätt att ge ut aktier men även från och med den 1 augusti 1711 ensamrätt på handel och trafikeringen av Nord och Sydamerika. Man hoppades att kompaniet genom denna uppgörelse skulle lyckas ge Storbritannien tillgång till México och Peru som hade åtråvärda ädelmetaller, man förbisåg dock den lilla detaljen att Spanien ansåg sig ha monopol över all handel med Sydamerika. Fastän om South Sea Company aldrig gick med vinst så ansåg dess potential och dess monopoliska ställning nästintill oemotståndlig.

Mutor och korruption
Företagets stora kapital på 10 miljoner pund öppnade upp för en rad mycket tvivelaktiga transaktioner där styrelsemedlemmarna lånade väldigt stora summor pengar med staten som säkerhet eller helt enkelt från företagets egna aktiekapital. Det var dessutom inte ovanligt att ledande personer inom företaget lånade pengar för att sedan finansiera egna projekt eller behov.

Under denna tidpunkt var det inte heller ovanligt att företag mutade nyckelpersoner ur det engelska parlamentet för att söka tjänster i frågor som var intressanta för personen eller företaget i frågan. Det kunde bland annat vara så att om inte parlamentsledamöterna fick sin andel så skulle dessa parlamentariker blockera alla förhandlingar. South Sea Company betalade sammanlagt 132 parlamentariker 1,1 miljoner pund och 64 adelsmän 686,000 pund för att utföra tjänster under den tid som företaget var aktivt.

Verkligheten slår in, eller
Enda sedan företaget grundades 1711 hade förhoppningen om framtida vinster från den mycket lukrativa handeln i Västindien och Latinamerika setts som företag främsta inkomst källa. Men när freden i Utrecht väl undertecknades 1713 så visade det sig att bolaget inte skulle få något monopol och det blev aldrig några lönsamma intäkter för South Sea. När dessutom ett nytt krig med Spanien bryter ut 1718 sinar de få intäkter som bolaget har haft.
Priset stiger
Då de första aktierna i South Sea Company emitterades så gjordes det till en kurs som med skulderna räknades till en underkurs vilket gjorde att 100 pund i företaget var i marknadstermer värda 68 pund även om de första noteringarna låg en bit över 70 pund. När den bistra verkligheten slog in att South Sea Company aldrig skulle få en del av den lukrativa handeln 1718 så borde detta ha varit slutet för företaget. Men bolagets direktörer var dock inte rådlösa och 1719 så startade de en spekulationskarusell där konvertibler byttes mot aktier och nya lån finansierades med nya aktier som i sin tur gick att belåna. Under 1719 steg sedan priset nästan oavbrutet på företagets aktier och i januari 1720 stod priset i 128 för att sedan i mars stiga till 550 pund, i juni till 890 pund och i juli till över 1000 pund. Detta bidrog till att fler människor än någonsin i historien fram till detta datum blev rika på aktier och detta på en oerhört kort tid.

Bubble Act 1720
Under början av 1700- talet så var det inte bara The South Sea Company som sysslade med en tvivelaktig verksamhet där möjligheten att få framtida intäkter var svåra att överblicka. Därför var många företag under denna tid med extravaganta och ibland till och med rent av bedrägliga affärsidéer företag som ständigt sökte nya pengar. Många av dessa företag som på papper lät som någorlunda sunda, egentligen företag som oftast inte alls sysslade med vad de sa att de gjorde. Två exempel på företag som fanns under denna tid var bland annat företag sade sig kunna transformera kvicksilver till smidbara metaller, eller ett annat företag som skulle förse London med vatten men som egentligen sysslade med försäkringar.

Dessa företag gick ofta under namnet ``Bubbles´´ eller bubblor och den 22 februari 1720 så lyfte John Hungerford frågan i ``the house of commons´´ om dessa företag inte skulle undersökas. Företag som han hade identifierat som ytterst intressanta var företag som mellan dem skulle behöva söka över 40 miljoner i pund i nytt kapital. Kommittén som sattes för att undersöka företagen ville bland annat etablera en princip som inte skulle tillåta företag att syssla med verksamhet som inte var inskrivna i deras stadgar. Detta hade varit ett stort problem för South Sea Company om Hollow Sword Company undersökts, detta eftersom Hollow Sword fungerade som South Sea´s bank även om detta var långt ifrån dess ursprungliga mening då det skapades. För att undvika detta så jobbade South Sea aktivt med att påverka resultatet i omröstning för en utredning av Hollow Sword som slutade med att förslaget blev nedröstat med 75 mot 25.

Resultatet av The Bubble act

Det som slutligen blev resultatet av The Bubble act var en ny lag som antogs av det brittiska parlamenten som förbjöd alla aktiebolag som inte var auktoriserade genom ett, Royal charter. Lagen är också känd som Royal Exchange and London Assurance Corporation Act. Denna lag var verksam ända fram till 1825 då den ersattes. Lagen gav också företag som South Sea ett lyft i aktiekursen eftersom detta nu ansågs som säkra investeringar uppbackade av staten genom ett Royal charter, priset passerade även 890 pund i slutet av juni.

Toppen var nådd
När nedgången väl började i South Sea Company så finns det inget tydligt mönster eller anledning till varför det skedde när det skedde. Troligtvis så startade nedgången med att privatpersoner började lösa in sina vinster och detta startade en nedgående trend. När aktien började falla så skedde detta snabbt och priset föll från 775 pund den 31 augusti till 290 pund den 1 oktober 1720.  Det som sedan blev företagets undergång var att i och med att när aktiekursen sjönk så sjönk företagets marknadsvärde. Marknadsvärdet den 31 augusti var 164 miljoner pund och efter nedgången som skedde till oktober så raderades 103 miljoner av detta värde, vilket var en summa som motsvarade det dubbla värde som var statens ursprungliga skuld.

Slutet
När South Sea Company snabbt närmade sig slutet så gjorde detta att företag som hade lånat pengar eller på något sätt var indragen i South Sea´s värld hade nu svårt att få tag på pengar och gjorde i sin tur att många personer blev utblottade vilket ledde till utbredd ilska. I december startades en utredning, vilket uppdagade den enorma korruptionen som pågick inom parlamentet. Flera parlamentariker blev utkastade, uthängda men även fängslade. De inblandade i företaget fick bland annat se sina ägor bli konfiskerade för att lätta på bördan för de som blivit offer för företaget. Trots allt detta, så fortsatte South Sea Company att existera för ett tag till. Men i fortsättningen så sysslade företaget nästan enbart bara med att ta hand om den statliga skulden fram till mitten av 1850-talet.

Mississippibubblan 1720

Mississippibubblan 1720

Innan vi går in och pratar om Mississippibubblan så måste vi prata om mannen som har utpekats som bubblans arkitekt, John Law. John Law föddes i Edinburgh 1671, hans far var till yrket både guldsmed och bankman. Då hans far var bankman så fick Law tidigt i sitt liv en god insyn i det ekonomiska livet och han beskrivs av historiker som både en äventyrare och en klipsk finansman. Dessvärre för Law ändrades livet drastiskt då han dödade en man i en duell vilket ledde till att han var tvungen att fly till kontinenten för att undvika dödsstraff. På den europeiska kontinenten så vidgade Law sina vyer och influerades bland annat av den mycket framgångsrika banken, Bank of Amsterdam vilket födde en idé om en bank som kunde ta över land egendom och ge ut bank växlar där egendomen utgjorde säkerheten. Hur sedan innehavaren skulle återfå egendomen var dock oklart, men idén var viktig för Laws fortsatta verksamhet.

Laws teori Laws teori eller det ekonomiska system som han tog fram var enligt honom ett sätt att skapa den ideala banken. En bank som utnyttjar de depositioner (insättningar) som den mottar, för att då öka mängden pengar i omlopp och ``stimulera´´ den ekonomiska tillväxten. Laws nya banksystem växte fram under mycket lyckosamma omständigheter och detta tillät en drömmare som Law att introducera sitt nya system och använda det efter eget tycke.

1716 Med stöd från bland annat den franske regenten, hertigen av Orléans så kunde Law grunda en bank vid namn Banque Générale Privée ``General Private Bank" som sedan blev Banque Royal 1718.  Förutom rätten att grunda en ny bank så erhöll han dessutom ett startkapital av regenten men även rätten att ge ut skuldsedlar mot att den Franska statsskulden skrevs över på banken som istället fick en rad speciella privilegier. Rätten att få ge ut skuldsedlar blev snabbt en lyckad affär och dessa blev snart mer värda än dåtidens metallhandel. Detta berodde främst på att priset i metaller varierade stort på dagligbasis och därför ansågs Laws skuldsedlar som säkra eftersom de stod stilla i värde. En annan fördel som Law erhöll då banken blev Banque Royal var det faktum att banken backades upp av konungen, Louis XV av Frankrike. Det som spelade en avgörande roll i denna uppgörelse var att den nationella skulden skulle betalas av genom intäkter från öppnandet av Mississippi dalen.

1717 Redan ett år efter grundandet av banken så föreslog Law för regenten att grundandet av ett handelskompani skulle vara en lysande idé. Detta nya handelskompani skulle dock ha monopol på handeln i det väldiga nordamerikanska området kring Mississippifloden och handelskompaniet skulle i teorin lydda under Frankrike. Varför det blev Mississippi området var på grund av människor trodde att det fanns stora guldfyndigheter i landskapet. Orsaken till grundandet till The Mississippi Company berodde först och främst på den anledningen att den Franska staten hade dragit på sig stora skulder under kriget med Spanien. Företaget grundandes i augusti 1717 och delades sedan upp i 200,000 andelar värda 500 livré vardera. Eftersom Laws bank redan hade ett väldigt gott rykte om sig och på grund av det engelska Söderhavskompaniets framfart så steg priset på Laws aktier från 500 till 18 000 livrés på väldigt kort tid.

Makten växer
Nu hade Laws både ett stort inflytande i Frankrike, en bank, ett växande handelskompani men ändå var han inte nöjd. Detta gjorde att under en relativt kort tid så la Laws dessutom händerna på kontrollen över den franska handeln med tobak och slavar. Detta gjorde att år 1719 så hade hans handelskompani monopol på all fransk kolonihandel, detta främst efter att hans handelskompani hade absorberat både Compagnie des Indes Orientales(``handelskompaniet av öst Indien´´), The Compagnie de Chine(``Handelskompaniet av China´´) och alla andra rivaliserande handelsföretag och blivit Compagnie Parpetuelle des Indes den 23 maj 1719. Det var vid detta tillfälle som Laws valde att utöka sin makt ytterligare genom att ta kontrollen över insamlingen av franska skatter men även över landets myntprägling. Den skotske John Law som några år tidigare hade varit en död man hade då på en smått mirakulöst kort tid byggt upp och tagit kontroll över en av dåtidens största ekonomier.

Bubblan tar form Intäkterna från Laws kompani gick inte till att utforska de nya områdena runt Mississippi och det hägrande guldet, utan intäkterna gick istället till att betala den franska statsskulden. Den franska staten valde sedan att utnyttja den vilda spekulationen som pågick efter att aktierna hade rusat i värde till att masstrycka sedlar som sedan användes till att köpa fler aktier av Laws handelskompani som nu ansågs som en säker investering. Laws på sin sida av myntet gav självklart glatt ut nya aktier och skuldsedlar. Efterfrågan på Laws aktier fortsatte att stiga och värdet på både de nya och de gamla aktierna fortsatte uppåt och detta mycket på grund av att köparna antog att skuldebreven som getts ut var garanterade med mynt i Banque Royale vilket som nämnt styrdes av Laws.

Bubblan spricker
Under 1719 -1720 nådde tryckeriet av nya bank växlar sin topp och den sista delen av uppgången i handelskompaniets aktier berodde främst på den inflation som hade uppstått då det mellan maj 1716 och augusti 1720 trycktes upp tillräckligt med pengar för att dubbla de som ursprungligen fanns i det franska systemet. Under 1720 så gick handelskompaniet och banken ihop och bildade ett enda stort företag. Det var dock under denna period som den franska regeringen valde att gå ut med den chockerande nyheten att den mängd papper som banken hade gett ut inte längre täcktes av de mynt som banken hade i förvar. Då det även stod klart att de utlovade vinsterna i Mississippi inte heller var att vänta så sprack bubblan och många fransmän blev ruinerade.

Slutet och övertagandet
I juli 1720 dog bland annat 15 människor i sammandrabbningar utanför Banque Royale eftersom det inte längre gick att lösa in sina andelar.  John Law utsågs snabbt till kollapsens syndabock och blev återigen en jagad man. Skulderna och det som fanns kvar av kompaniet och banken togs sedan över av den franska staten som lät folket betala för kalaset. Frankrike drabbades som vid många andra bubblor av en depression och detta var bland annat en av de grundstenar som bidrog till den franska revolutionen.


// RJE

Tulip Mania 1637

Tulpankraschen 1637

Den första moderna aktiemarknaden, om man ser till antalet transaktioner uppstod i Amsterdam i början på 1600-talet. Det är även där som under 1630-talet som holländarna kommer få uppleva den första kända och registrerade spekulationsbubblan någonsin. Bubblan brast 1637 under den gyllene holländska guldåldern och går under namnet Tulpankraschen eller Tulip mania.

Bakgrund/ kortfakta

– En bubbla/krasch är då priser på en vara eller en tillgång stiger kraftigt i pris för att sedan falla rakt ner i botten. Detta sker med jämna mellanrum och har oftast flera olika förklaringar till varför det händer.

– Det som väckte människors intresse i spekulationsbubbla var tulpanlökar som gav bubblan dess namn.

– Tulpaner fanns ursprungligen inte i Europa utan kom genom handelsvägarna från Osmanska riket under 1500-talet.

– Några av de mest eftertraktade tulpanerna var de som hade det kända tulpanviruset Mosaikviruset som ger vissa tulpaner deras speciella färgkombinationer.

– Även om spekulationen i tulpanlökar inte var den första gången som priser ökade i en enskild vara så var det första gången som en större bubbla imploderade som fått ett historiskt avtryck.

1500-talet

Tulpankraschen eller Tulip mania utspelade sig under den holländska gyllene guldåldern och sprack under 1637. Tulpanlökarna kom redan under 1500-talet till Europa från Asien och då främst från det Osmanska riket. Bland annat anlände en skeppslast tulpanlökar till Antwerpen 1562. Blomman ansågs exklusive och blev snabbt populär bland eliten och kunde snart hittas i de mer exklusiva trädgårdarna men även rika och förmögna valde att stoltsera med sina egna tulpanträgårdar.

Då efterfrågan efter de vackra blommorna ökade så ökade både priset men även nya entreprenörer som ville utnyttja den nya marknaden exploderade. Marknaden ökade också på grund av den gyllene tid som Nederländerna befann sig i och fler började se tulpaner som intressanta inköp.

Eftersom tulpaner trivdes i det fuktiga men varma klimatet som Nederländerna kunde bidra med så kunde tulpaner odlas i större omfattning och detta gjorde att under 1600-talet så fanns det nu tulpaner och en marknad för att tillgodose både tillgång och efterfrågan. Man valde även att börja sälja tulpaner styckvis istället för i stora partier vilket gjorde att även vanligt folk kunde köpa enskilda tulpanlökar. I och med att tulpanerna började säljas styckevis så gjorde detta att en ny och större marknad öppnades upp och detta gjorde att utbudet förblev detsamma även om efterfrågan skött i höjden. Detta gjorde att de mer exklusiva lökarna ökade kraftigt i pris vilket även gjorde att de mer vanliga lökarna också ökade i pris. Då priset på lökar ökade och de som redan ägde tulpanerna började tjäna pengar på detta så ökade intresse för en ny grupp människor, nämligen investerare och spekulanter som ville dra nytta av de ständigt ökade priserna. Nu blev även de lökar som annars hade slängts bort värdefulla då även dessa kunde säljas till den ständigt hungriga marknaden.

Terminshandeln uppstår

Under 1600-talet kunde tulpanlökar inte odlas under vintern vilket gjorde att handeln under vintern skulle vanligtvis stannat upp men detta gjorde att terminshandeln tog över. Detta gjorde att nu kunde människor både sälja och köpa lökar för kommande skördar. Denna handel bidrog då till att driva upp priset på lökar vilket skapade ett större intresse och i slutändan högre priser då våren närmade sig och den riktiga handeln drog igång.

 
Människor pantsätter huset
År 1636 hade efterfrågan drivit upp priserna på tulpanlökarna till dess absoluta topp och vissa lökar kostade så mycket som ett helt hus eller upp till tio årslöner. Under denna period skedde de flesta transaktioner utan egentliga varor. Handeln hade då nått en nivå, där säljaren som sålde lökar som han inte hade i utbyte mot ett värde, som köparen inte ägde. Då priserna fortsatte att öka så ökade även pantsättningen av de egna husen och människor lånade friskt för att kunna köpa fler lökar. En av anledningarna till att människor valde att pantsätta sina hus var för att tulpaner ansågs som en säker investering att snabbt dubbla sin investering och priserna dubblades eller till och med tredubblades från en vecka till en annan. Problemet var bara att även om du möjligtvis såg rik ut på papper så fanns det egentligen inget som backade upp detta värde förutom tulpanlökarna.

Manin fortsätter

Det var inte bara holländare som tyckte tulpaner var intressanta utan tulpanfebern drabbade även utländska investerare och spekulanter. Detta medförde att det strömmade in nytt kapital till Holland och priserna på tulpaner fortsatte bara att öka. Då handeln med tulpanlökarna tillslut nåde den nivån att en oreglerad marknad inte längre var möjlig så stiftades det nya lagar för hur handeln fick genomföras. Då utsågs bland annat tjänstemän som på heltid skulle reglera och övervaka handeln och om det inte fanns ett börshus i staden så skulle handeln ske på den lokala puben eller marknadsplatsen. Det var under denna period som människor talade om att tulpaner skulle bli den nya världsvalutan.

Bubblan spricker
Bubblan som hade bildats sprack under 1637 då fler och fler investerare började plocka hem sina vinster vilket ledde till att priset plötsligt stannade upp. Denna hemtagning skapade som vid de flesta finanskriser en dominoeffekt som gjorde att alla som ägde en tulpanlök eller en termin kastade sig till marknadsplatsen för att sälja sitt innehav. Som vanligt vid ett sådant tillfälle så utbryter panik och alla vill nu sälja sina tulpanlökar men det finns ingen som vill köpa vilket leder till att priserna rasar minut för minut och timme efter timme. Redan efter en vecka så var tulpanerna värdelösa och tulpankraschen var ett faktum. Vissa av de tulpanlökar som före kraschen hade varit mer värt än ett hus hade nu rasat med över 99 % från toppnotering. Kollapsen i tulpanpriser gjorde att den holländska ekonomin kastades in depression och den Nederländska gyllene tidsåldern fick ett hastigt slut.