Som sagt dagens inlägg handlar om träning och min egen upplevelse av den och hur jag ser på att försöka ta tag i handboll igen. Detta inlägg kommer att behandla lite olika händelser, känslor som rör min ``karriär´´ om man kan kalla det de och jag hoppas jag får ihop inlägget på ett någorlunda bra sätt. Men låt oss komma igång.
Jag har alltid tränat
Träning har alltid varit en del av mitt liv och jag fortsatte att träna i tre sporter, skidor, fotboll och handboll ända fram till dess att jag skulle göra mitt val av inriktningen till gymnasiet. Många dagar hade jag en träning först och sedan direkt efter den så var jag iväg på nästa. När jag tränade som mest under en period hade jag mer eller mindre en till två träningar varje dag. Vanligtvis försökte jag kombinera eller lägga upp träningen så att jag kunde slänga i mig en banan eller en yoghurt innan nästa pass men detta var inte alltid möjligt. De dagar jag inte hade en träning så begav jag mig till simbassängen eller gymmet.
Jag hade egentligen inte så mycket mot själva idén att träna så mycket och på denna nivå trots min unga ålder och då jag aldrig råkade ut för någon större skada eller problem så fortsatte jag i samma takt. När jag började i 7:an startade jag att gymma för att förbättra min styrka och lägga på mig lite muskelmassa vilket jag innan dess hade haft lite svårt med att göra. Ett exempel är att när jag började i 7:an så vägde jag 78 kilo och var 181 cm lång. När jag vägde som mest under gymnasiet hade jag växt på mig till 182,5 cm men vägde då 115 kilo. Detta var inte fet, detta var 115 tunga kilon som klarade av att göra 30 meter från stillastående på 2,87s.
Även nu när jag inte har spelat en match i handboll under de senaste 2,5 åren så tränar jag. Under sommarhalvåret brukar jag springa en mil om dagen varvat med lite enklare fys. Jag brukar även då och då hoppa in och köra en fotbollsmatch för Ramvik då de behöver någon på bänken även om jag inte längre tränar någon fotboll då jag är hemma på byn. Under vintern som det är nu brukar det bli några vändor till gymmet varje vecka för att köra några olika muskelgrupper. Men först alltid 15 minuter på löpbandet där jag brukar försöka att ligga på 4,40–4,30 per kilometer.
För mig är att springa vilket jag sysslade mycket med under min tid som skidåkare en frihet. Att springa en mil har aldrig känts ``förjävlig´´, har det känts jobbigt och tungt? Absolut, men aldrig till den grad så att jag har vilja sluta. Jag brukar slänga på en spellista i Spotify eller lyssna på en ljudbok eller podd och låta tankarna bara försvinna. Ibland när jag har sprungit har jag nästan blivit chockad av att jag redan har kommit till vändpunkten för min tur och att det har gått 20 minuter.
Varför jag inte längre spelar eller åker skidor
För er som kanske inte känner mig så bra finns det egentligen två förklaringar till detta. När jag började att fundera på skola och vad jag skulle kunna tänka mig att bli så tränade jag fortfarande i tre sporter. I skidor var jag alltid bra på klassisk stil (kanske ett framtidslöfte?) och funderade länge på att välja skidor. Vad det gäller fotboll hade jag insett att det inte var min grej och även om jag hade varit med under början av samlingarna till distriktslaget så var inte mitt hjärta där. Vad det gällde handboll så tyckte jag det var roligt men skidor kändes ändå som det bättre valet.
Vilket tar oss till en fotbollsmatch som kom att förändra mitt liv för alltid. Vi vet inte riktigt vad som hände men under matchen så kändes det som att jag tappade känslan och kontrollen över kroppen och jag tog mig till sidan av planen och där kändes det bara som att musklerna inte ville svara och det blev kallt. Den matchen slutade med en vecka på sjukhuset följt av några månader med återkommande besök till sjukvården för olika kontroller och tester. Under denna period fick jag inte träna och när jag väl fick sträcka på benen igen så var det ungefär ett halvår kvar till dess att jag skulle välja min framtid.
Jag testade och försökte köra på som vanligt och gav mitt bästa för att komma ut i skidspåren. Det som förut hade varit en känsla av ett tåg på räls som kunde avverka kilometer efter kilometer hade bytts ut mot sandpapper och en slöhet som jag aldrig hade varit med om. Att vara bakom någon annan i spåret hade jag visserligen varit med om förut men då inom sekunder, nu var det nästan en minut. Det kändes som en evighet. Till min räddning kom handbollen. Jag var fortfarande relativt stor kroppsligt och eftersom jag ändå hade en relativt bra grund från skidorna så kunde jag hänga med eller i vissa moment fortfarande utmana de andra killarna i uthållighet på handbollsplanen. Jag åkte ned till Sverigecupen och kunde där utan att ha sökt in till någon skola få kontakt med UEIG och Kroppskultur nere i Uddevalla. Jag åkte ned till skolan där och visade upp mig och valde trots detta att stanna kvar i Härnösand för att gå handbollsgymnasiet där. Efter ett år på den linjen så kände jag att jag ville ta mig an nya utmaningar och verkligen satsa på handboll. Detta gjorde att jag inför det andra året på gymnasiet flyttade ned till Uddevalla och Kroppskultur.
Min ``första´´ skada
Under mina två år i Uddevalla och med Kroppskultur så valde jag att rikta in mig på att lägga på mig vikt och satsa mer på att bli en tung men väldigt snabb genombrottsspelare med en möjlighet till skytte. Att vara 182–183 cm är i handbolls termer ganska kort och därför ökade jag på min vikt från runt 85–90 kilo till som angett 115 kilo muskler. Under denna period uppstod dock min första riktiga skada då jag klev snett, vilket jag hade gjort många gånger tidigare men denna gång slutade det med en tur till sjukan. Är osäker på om det tog en eller två månader för denna skada att läka, men det tog tid. Jag hade när jag klev/landade snett nämligen orsakat en viss förskjutning 0,5mm i ett litet ben i foten vilket gjorde att jag fick köra rehab och göra några besök hos en idrottsläkare. Efter det så var jag tillbaka på planen och kunde köra på som vanligt.
Under mitt sista år på gymnasiet inför steg 2 eller 3 i handbolls-SM så skulle vi köra några snabba starter på korta distanser och under denna övning kände jag hur det drog till i ljumsken/låret och även denna gång blev det besök till sjukan. Återigen blev det rehab och att försöka undvika snabba rörelser i sidled under några veckor. Denna gång kändes rehaben bra och jag kom tillbaka i bra form precis inför testerna på skolan. När man går på ett gymnasium där inriktningen är en sport så har du nämligen återkommande tester för att mätta din utveckling under och mellan olika perioder. Då jag aldrig har tagit det lugnt och ljumsken kändes bra så värmde jag upp med att köra lite styrketester innan jag ställde upp mig för att göra 30 meter från stillastående. Detta är även sista gången jag har gjort detta test. Jag kom ungefär 10 meter och sedan kändes det som att benet lossnade från ljumsken likt en sugpropp och en smärta som jag inte känt förut gick igenom kroppen.
När skolan närmade sig sitt slut och jag stod inför valet att stanna kvar för att test spela för Kroppskultur för att se om ljumsken skulle hålla eller lägga ned handbollen så valde jag det senare. Jag flyttade hem och flyttade sedan vidare upp till Umeå för att studera IBP.
Mina försök att ta mig tillbaka
Väl uppe i Umeå fortsatte jag att träna i gymmet och körde en hel del löpning och efter ett tag så kändes det bättre och jag testade att spela med Umeå i div 3. Det blev inte så många matcher men känslan var att smärtan fanns där men att den ändå var överkomlig. Att vara lite öm efter en smäll är ju något som man kan stå ut med om man spelar matcher varannan helg. När jag sedan valde att avsluta mina studier i Umeå och flytta hem igen så tränade jag med Juniorerna hemma i Ramvik och med Brännans herrar (div 1) när jag hade möjlighet under det året.
Under denna period kom dock den skarpa smärtan tillbaka och ibland kändes det som att oavsett vad jag gjorde så kom smärtan. Så när jag väl flyttade ned till Göteborg under september 2016 kändes det som att jag stod inför två val. Söka upp ett lag och testa en sista gång eller ge upp. Just då hade jag nyligen genomgått en period under sommaren med fotboll och en hel del smärtor på köpet och kände att det inte var värt det längre. Just då var jag mer rädd för att göra illa mig igen och även om mindre mängder av smärta är en del av sporten så kändes det inte värt att ta risken om olyckan skulle vara framme. Jag var helt enkelt rädd för att få en smäll och i en sport som handboll där smällar är en del av sporten så kändes inte detta optimalt. Därför lade jag för sista gången skorna på hyllan och kastade in handduken.
Men vill jag spela handboll?
Under min tid i Göteborg så spelade Sveriges damer EM på hemmaplan och som trogen handbollare så var jag där för att se dem spela. Sedan var jag även på SM-finalerna i Malmö under våren vilket fick mitt intresse tillbaka för handboll. Så nu när jag bor i Kristianstad, finrummet för svensk handboll kliar det inte i fingrarna? Jo, det kliar en hel del. Jag har dessutom börjat lattja med ett gäng varje onsdag och som det känns just nu så håller ljumsken. Mycket av det tror jag beror på att jag har sedan flytten ned till Kristianstad lagt ned en hel del tid på att belasta ljumskarna under kontrollerade pass på gymmet. Det är inte samma sak som att ge järnet på plan, men om kroppen håller ihop som den gör just nu. Då kan det nog finnas en möjlighet att jag gör en comeback på planen under 2018.
Det finns nog bara en sak som jag ångrar angående mina val rörande handbollen och det är att jag inte stannade kvar i Uddevalla ett år till. Jag tror att om jag hade stannat kvar och gett det en chans så hade jag fått den hjälp och uppbackning som hade behövts för att komma över min bekymmer med ljumsken.
Det får nog sammanfatta inlägget för idag,
Jag hoppas ni har funnit texten någorlunda intressant även om det är ett lite mer personligt inlägg. Med det sagt, vi hörs.
//RJE
