``I landed in this country with $2.50 in cash and $1 million in hopes, and those hopes never left me.´´
(Charles Ponzi)
Charles Ponzi är en man som kanske enbart är känd för en enda sak, sitt bedrägeri med internationella svarskuponger. Genom att lova sina investerare 50 % avkastning på under 90 dagar så lyckades han lura hela 40 000 investerare som sedan skulle bli varse om det som sedan skulle ge namn till alla liknande bedrägerier. Detta är om det inte redan har framgått ett inlägg om manen som inte skapade bedrägeriet utan han som gav namnet till Ponzi-bedrägerier.
Charles Ponzi var i början av 1900-talet en vanlig Italiensk emigrant som föddes 1882 i Parma, Italien men som hade flyttat till Boston i USA för att ta del av den amerikanska drömmen. Tyvärr var Ponzi inte ett typiskt framgångsexempel och redan i augusti 1919 hade han lyckats driva sin svärfars handelsbod i botten. Det som dock såg ut att få lyckan att vända för den nu fattiga Ponzi var ett brev som kom med en internationell svarskupong, som på denna tid fungerade som en sorts check som kunde lösas in mot ett frimärke i USA. Den grundläggande tanken var att genom att köpa utländska svarskuponger i utländskvaluta växla in dessa mot amerikanska frimärken som då hade ett värde av fem cent i USA så kunde man tjäna pengar. Vilket i sig skulle vara ett enkelt och lönsamt sätt att utnyttja en felprissättning i marknaden som teoretiskt hade uppstått.
Problemet i praktiken
Tyvärr så sprang Ponzi in i ett problem som han inte
hade förväntat sig, nämligen det amerikanska postverket som gjorde att de
svarskuponger som han köpte blev till en förlust affär. Detta var ett stort
problem för Ponzi eftersom han hade bett sina italienska släktingar och vänner att
köpa en hel hög med svarskuponger och skicka dessa till honom i USA, detta
innan han hade skaffat sig något kapital. Detta faktum gjorde att Ponzi aldrig
kom att tjäna några pengar på sina svarskuponger utan han blev tvungen att
finna ett annat sätt.
Karusellen tar fart
Ponzi kanske inte var en lysande affärsman men han visste hur han skulle handskas med människor. Ponzi som just nu befann sig i en sämre situation än innan han investerade i de värdelösa svarskupongerna fick nu gå in i rollen som en nyrik affärsman med en lockande investering som skulle ge dess investerare 50 % tillbaka på deras investering inom 90 dagar. Säg vilken investerare som inte skulle vilja ha en sådan avkastning och detta visste Ponzi om. Redan i december 1919 så började pengarna rulla in från de första investerarna och lika snabbt som Ponzi hade lovat så kom pengarna tillbaka och detta med de sagda vinsterna på 50 %, problemet var bara att det inte fanns någon vinst. Pengarna som betalades ut som avkastning var nämligen pengar som hade kommit från andra investerare som Ponzi hade lovat samma höga avkastning.
Ponzi kanske inte var en lysande affärsman men han visste hur han skulle handskas med människor. Ponzi som just nu befann sig i en sämre situation än innan han investerade i de värdelösa svarskupongerna fick nu gå in i rollen som en nyrik affärsman med en lockande investering som skulle ge dess investerare 50 % tillbaka på deras investering inom 90 dagar. Säg vilken investerare som inte skulle vilja ha en sådan avkastning och detta visste Ponzi om. Redan i december 1919 så började pengarna rulla in från de första investerarna och lika snabbt som Ponzi hade lovat så kom pengarna tillbaka och detta med de sagda vinsterna på 50 %, problemet var bara att det inte fanns någon vinst. Pengarna som betalades ut som avkastning var nämligen pengar som hade kommit från andra investerare som Ponzi hade lovat samma höga avkastning.
Grus i maskineriet
Så vid detta tillfälle var karusellen i full fart och så länge det fanns nya investerare med nya pengar så kunde karusellen fortsätta att snurra. Problemet var bara det att inga pengar egentligen investerades utan bara bytte händer och när Ponzi började få problem att täcka de gamla skulderna så var han tvungen att hitta nya investerare. Ponzi gjorde detta genom att anställa nya rekryterare och öppna upp nya kontor som i sin tur ökade storleken på hans bedrägeri. Trots detta så hade Charles Ponzi på ytan lyckats med just den amerikanska drömmen då han hade lyckats flytta in i ett hus med tolv rum i ett exklusivt bostadsområde, ägde dyra bilar och anställde tjänstefolk. Boston Post skrev bland annat en artikel den 24 juli 1920 om att den just då framgångsrika Ponzi var den amerikanska drömmen personifierad. Men ungefär samtidigt som denna artikel publicerades så började hans bedrägeri spricka i grundvalarna och det skulle inte dröja länge innan fallet skulle komma.
Toppen och slutet
En av anledningarna till varför Charles Ponzi hade lyckats undkomma publicitet var det faktum att han i ett tidigt skedde hade vunnit ett mål mot en tidning om ett vite på 500 000 dollar i ett mål om ärekränkning vilket gjorde att de flesta kritikerna drog sig för att utmana honom öppet. Men då hans bedrägeri växte så drog detta åter blickar mot honom och hans verksamhet och detta gjorde att Boston Post slutligen anlitade den ansedde finansjournalisten Clarence Baron som satte sig ner och räknade på de påståenden som Ponzi gjorde och kom fram till att om Ponzis påstående skulle stämma så skulle antalet svarskuponger som var i omlopp uppgå till runt 160 miljoner. Problemet var bara det att det amerikanska postverket uppgav att det i verkligheten bara existerade cirka 27 000 svarskuponger. Detta gjorde såklart att investerarna flockades till Ponzis kontor för att göra uttag i vad som enklast kan liknas med en ``bankrun´´ och som ofta leder till att en bank inte kan fullfölja sina åtaganden. Men Ponzi lyckades att lugna de oroliga investerarna och stabilisera sin verksamhet genom att på kort tid betala ut cirka två miljoner dollar och på detta sätt lugna massan.
Denna rusning efter uttag plus de uppmärksammade artiklarna från Boston Post hade dock fått upp myndigheternas ögon för Ponzi och hans verksamhet. Detta ledde till att myndigheterna startade en undersökning och det dröjde inte länge förrän det stora bedrägeriet skulle uppmärksammas. En sak som snabbt intresserade utredarna var de intressen som Ponzi hade som kund i en bank placerad i de italienska kvarteren i Boston. Nämligen Hanover Trust Bank of Boston. Ponzi hade i början varit en liten kund i banken men i och med att han började sätta in mer och mer pengar i banken från sin verksamhet så ökade även hans makt över banken och tillslut var han så stor och viktig kund för banken att han själv kunde diktera villkoren i banken. Då utredningen började så fokuserade främst myndigheterna på att ta reda på hur Ponzis verksamhet kunde påverka stabiliteten i bankväsendet, i början fann man heller ingenting som kunde peka på att något olagligt pågick. När man dock sedan gjorde en revision av banken så visade det sig att banken hade genererat ett underskott på minst sju miljoner dollar. Dessa krediter hade främst ställts ut av Hanover Trust Bank men även rad andra banker och alla dessa skulle sedan dras med i Ponzis fall.
Ponzis bedrägeri i siffror
Investerarna som hade investerat i Ponzis bedrägeri fick tillbaka i bästa fall 30 cent på en dollar, men vissa blev även helt ruinerade. Under den korta tid som Ponzi var verksam så lyckades han svindla till sig runt 15 miljoner dollar varav 7 miljoner fortfarande var skulder, vilket för 1920 var en summa som var smått overklig för en vanlig Bostonbo. Som mest hade Ponzi och hans verksamhet lyckats lura in runt 40 000 investerare i hans bedrägeri och dessutom dragit med sig Bostons banksystem i hans fall.
Ponzis straff och död
Charles Ponzi åtalades av den federala domstolen och stod åtalad för över 80 fall av postbedrägeri och andra brott, han dömdes trots det bara till ett kortare straff då han erkände sig skyldig för ett av de brott han hade begått. Han åtalades dock snart igen och detta gjorde att han satt i fängelse fram till december 1934 innan han slutligen släpptes. Väl på utsidan så möttes han av en utvisningsdom till Italien. Vad som sedan hände med Ponzi i Italien är oklart men hans korta men lyxiga liv i överflöd var nu över och oavsett av vilken anledning han valde att flytta eller fly till Brasilien så dog Charles Ponzi i Rio de Janeiro den 18 januari 1948. Det han då lämnade till eftervärlden var förutom sitt namn, 75 dollar som räckte precis till att betala hans egen begravning.
//RJE
Så vid detta tillfälle var karusellen i full fart och så länge det fanns nya investerare med nya pengar så kunde karusellen fortsätta att snurra. Problemet var bara det att inga pengar egentligen investerades utan bara bytte händer och när Ponzi började få problem att täcka de gamla skulderna så var han tvungen att hitta nya investerare. Ponzi gjorde detta genom att anställa nya rekryterare och öppna upp nya kontor som i sin tur ökade storleken på hans bedrägeri. Trots detta så hade Charles Ponzi på ytan lyckats med just den amerikanska drömmen då han hade lyckats flytta in i ett hus med tolv rum i ett exklusivt bostadsområde, ägde dyra bilar och anställde tjänstefolk. Boston Post skrev bland annat en artikel den 24 juli 1920 om att den just då framgångsrika Ponzi var den amerikanska drömmen personifierad. Men ungefär samtidigt som denna artikel publicerades så började hans bedrägeri spricka i grundvalarna och det skulle inte dröja länge innan fallet skulle komma.
Toppen och slutet
En av anledningarna till varför Charles Ponzi hade lyckats undkomma publicitet var det faktum att han i ett tidigt skedde hade vunnit ett mål mot en tidning om ett vite på 500 000 dollar i ett mål om ärekränkning vilket gjorde att de flesta kritikerna drog sig för att utmana honom öppet. Men då hans bedrägeri växte så drog detta åter blickar mot honom och hans verksamhet och detta gjorde att Boston Post slutligen anlitade den ansedde finansjournalisten Clarence Baron som satte sig ner och räknade på de påståenden som Ponzi gjorde och kom fram till att om Ponzis påstående skulle stämma så skulle antalet svarskuponger som var i omlopp uppgå till runt 160 miljoner. Problemet var bara det att det amerikanska postverket uppgav att det i verkligheten bara existerade cirka 27 000 svarskuponger. Detta gjorde såklart att investerarna flockades till Ponzis kontor för att göra uttag i vad som enklast kan liknas med en ``bankrun´´ och som ofta leder till att en bank inte kan fullfölja sina åtaganden. Men Ponzi lyckades att lugna de oroliga investerarna och stabilisera sin verksamhet genom att på kort tid betala ut cirka två miljoner dollar och på detta sätt lugna massan.
Denna rusning efter uttag plus de uppmärksammade artiklarna från Boston Post hade dock fått upp myndigheternas ögon för Ponzi och hans verksamhet. Detta ledde till att myndigheterna startade en undersökning och det dröjde inte länge förrän det stora bedrägeriet skulle uppmärksammas. En sak som snabbt intresserade utredarna var de intressen som Ponzi hade som kund i en bank placerad i de italienska kvarteren i Boston. Nämligen Hanover Trust Bank of Boston. Ponzi hade i början varit en liten kund i banken men i och med att han började sätta in mer och mer pengar i banken från sin verksamhet så ökade även hans makt över banken och tillslut var han så stor och viktig kund för banken att han själv kunde diktera villkoren i banken. Då utredningen började så fokuserade främst myndigheterna på att ta reda på hur Ponzis verksamhet kunde påverka stabiliteten i bankväsendet, i början fann man heller ingenting som kunde peka på att något olagligt pågick. När man dock sedan gjorde en revision av banken så visade det sig att banken hade genererat ett underskott på minst sju miljoner dollar. Dessa krediter hade främst ställts ut av Hanover Trust Bank men även rad andra banker och alla dessa skulle sedan dras med i Ponzis fall.
Ponzis bedrägeri i siffror
Investerarna som hade investerat i Ponzis bedrägeri fick tillbaka i bästa fall 30 cent på en dollar, men vissa blev även helt ruinerade. Under den korta tid som Ponzi var verksam så lyckades han svindla till sig runt 15 miljoner dollar varav 7 miljoner fortfarande var skulder, vilket för 1920 var en summa som var smått overklig för en vanlig Bostonbo. Som mest hade Ponzi och hans verksamhet lyckats lura in runt 40 000 investerare i hans bedrägeri och dessutom dragit med sig Bostons banksystem i hans fall.
Ponzis straff och död
Charles Ponzi åtalades av den federala domstolen och stod åtalad för över 80 fall av postbedrägeri och andra brott, han dömdes trots det bara till ett kortare straff då han erkände sig skyldig för ett av de brott han hade begått. Han åtalades dock snart igen och detta gjorde att han satt i fängelse fram till december 1934 innan han slutligen släpptes. Väl på utsidan så möttes han av en utvisningsdom till Italien. Vad som sedan hände med Ponzi i Italien är oklart men hans korta men lyxiga liv i överflöd var nu över och oavsett av vilken anledning han valde att flytta eller fly till Brasilien så dog Charles Ponzi i Rio de Janeiro den 18 januari 1948. Det han då lämnade till eftervärlden var förutom sitt namn, 75 dollar som räckte precis till att betala hans egen begravning.
//RJE
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar